chinese democracy

12 års väntan är över. Då har man hört låten, och tja... det trodde jag inte, men den levererar fanimig.
Lite Guns goes nine inch nails... men den sitter som en sula efter två lyssningar.
Undrar hur tankarna går på Dr. Pepper där 260 miljoner amerikaner väntar på sin gratis burk med läsk?

hooray for boo... eh, Handbrake

har just laddat hem Handbrake och rippat in ett avsnitt Family Guy, som nu spelar på min ipod... ruggigt kul. Riktigt nöjd är jag, och dessutom svintrött. Så, det får bli Family Guy-titt någon annan dag istället.

god natt.

en vanlig dag på heroin

så börjar jag med att slöshoppa på itunes. Även om man kan kan bli skivaffärsnostalgisk och längta efter en eftermiddag inne hos Peter och gubbarna på Pet Sounds, eller bläddra runt på Papercut så slår itunes ändock det mesta i bekvämlighet. Samtidigt som jag skriver det här sitter programmet och laddar hem plattor med TV on the radio (blev nyfiken efter ett par monsterrecensioner i brittisk press), E.S.T. (insåg att jag inte hade nåt av deras material hemma, och bättre sent än aldrig), Glasvegas (för att se om jag tror på hypen. det verkar så än så länge), Perry Blake (en personlig favorit som jag hade missat en platta med) och Seasick Steve (mest för att hans skägg ser så mäktigt ut). Istället för gå ner på stan kan jag ordna det hemma i vardagsrummet med en kaffe för att lindra yrslet från igår. Fett najs, som min granne brukar uttrycka saken.

hårdrock och bloggar

I någon avlägsen framtid kommer världens medieanalytiker (eller historiker, beroende på hur avlägsen den där framtiden är) titta på världens bloggar och ställa sig frågan om varför hårdrockare gör roligare bloggar.

Först ut var Pain som i bild och text, utan någon censur, dokumenterade sin turné med Nightwish, och även resan till Ryssland som Close-Up sedermera skrev en 12 sidors artikel om. Helt briljant läsning som knäcker det mesta. Sedan bläddrar jag runt på Aftonbladet och läser ett antal turné och resebloggar från artister. De flesta är av typen "idag är vi i XXXX. Det känns jättekul, även om vi är lite trötta". Inte In Flames blogg. Där får vi noggranna historiska fakta om varje stad de besöker ("Barcelona. Här bodde en gång i tiden Barca, som var mycket fattig så han var tvungen att låna pengar hela tiden"). Göteborgsfaktorn slår i taket, men slår vanliga turnébloggar med hästlängder. 

Det måste finnas någon koppling till Gösta Ekmans klassiska "summan av alla laster är konstant" statement, men jag har inte funnit den än. Jag återkommer i ämnet. Ska se vad The Haunted och Hammerfall har att säga om världen först.

Snuff

Nyss klar med Bill Drummonds 17, som jag verkligen kan rekommendera har jag just kastat mig in i Chuck "Fight Club" Palahniuks nya bok Snuff. Lika sympatiskt mjuk i tonen som alltid tar han sig an en porrfilmsinspelning denna gång - 600 män ska gang-banga en kvinnlig porrskådis, och historien berättas ur perspektivet från deltagare 72, 134 och 600. Smutsigare, otrevligare och mer deskriptivt av porrbranschen går inte att hitta 2008.

spotify

Har, sedan någon vecka eller två, lekt runt rätt mycket med Spotify. För de som inte testat: tanken är att i slutändan skall du ha hela världens musik ett knapptryck bort. I dagsläget är inte riktigt allt uppe - snarare har de en bra bit kvar tills man känner att man imponeras av urvalet, men hey, det är "early days". Det man slås av är hastigheten. När du väl hittat vad du vill lyssna på och klickar igång det tar det... i princip ingen tid alls. Snabbare än låtarna jag har på itunes på datorn. Fråga mig inte hur de gör det (det är trots allt streamad musik), men det funkar felfritt varje gång.

Min största förvåning kom halvvägs genom David Sylvians album "Brilliant Trees"när en röst plötsligt dyker upp och talar om för mig vilken fantastisk bil nya Kia är. Eh... inte riktigt vad jag väntat mig. Men, det får man väl leva med för att lyssna gratis. 

Sen börjar jag fundera på... om jag blir förvånad, hur förvånad (och, gissar jag, upprörd) ska inte artisterna bli? Det läggs ner oerhört mycket tid och energi för att få till rätt låtordning, rätt andningspaus mellan låtarna och rätt känsla när låt A går över i låt B. När man sitter där i masteringsstudion, ska man hädanefter (nu gör jag antagandet att Spotify får ett enormt genomslag och blir det tongivande mediet för att lyssna på musik på nätet) kallt räkna med vissa pauser för reklambreak?

Och, kan man som artist ha något att säga till om vilken reklam som läggs in i ens skiva? Om Radiohead dyker upp, och mitt emellan No Surprises och Lucky kommer plötsligt reklam för Ryanair eller någon fet SUV-bil?

Vill vi förknippa våra artister med reklam på det sättet? Man orkar - knappt - med reklam i radion mellan låtar och glättiga pratare, men inbäddat i albumen? Eller är det helt enkelt ett offer man får göra för framtidens musik? Då vete fan om jag inte hellre betalar själv och får skivan ostörd. Men, nu känner jag att jag låter som en gammal stofil. Vänta... FAN. Jag ÄR en stofil.

tv-serier

Har just plöjt fyra avsnitt på Heroes, säsong 2 på DVD. Märker mer och mer att jag blir för rastlös när en serie bara drar på, utan någon klar tanke om vart det ska ta vägen. Lost t.ex. - första säsongen lovade oerhört gott; många trådar att dra i, många intriger och mycket surreell spänning. Andra säsongen fortsatte och blev bara konstig. Halvvägs genom säsong tre, och man får höra att de skrivit på för att göra sju (7) säsonger till. Då inser man att det aldrig, ALDRIG kommer att dyka upp en lösning på alla dessa lösa trådar. Det är inte svårt att skriva något märkligt - det geniala är att lyckas knyta ihop säcken i slutet. Och det tror jag inte att Lost-författarna någonsin lyckas med. Heroes, som jag hyste mer hopp om efter säsong ett, börjar gå mot samma håll. Redan efter fem avsnitt trampar intrigen lite vatten och efter att ha sett första avsnittet på säsong tre inser man att inget riktigt drastiskt kommer hända på hela säsong 2. Alla är ju kvar, ingen har försvunnit. Gäsp.
Tacka vet jag The Wire. Där rundas varje säsong av, packas ihop och får något slags avslut. Men The Wire kräver ett helt eget inlägg, som får komma när jag plöjt säsong 5. Vi hörs då.

Itchy Daze

Vilka är Itchy Daze egentligen? Varför heter deras singel 911? Varför vill de inte jobba på måndagar. Tankar som dessa fyller mitt huvud denna fredag eftermiddag när jag, egentligen, borde fundera på vilket rödvin passar bäst till kvällens förestående entrecote som ska langas i pannan. Eller, finns säkert andra, än viktigare, saker jag borde fundera på. Sätter nog igång med det snart.
Kanske när jag läst klart dokumentet om hur att bli en "rockstar executive". Det är tydligen vad som gäller för att nå framgång i stora företag idag. Coolt, typ.

ninaninanina igen

En veckas resa och lite välförtjänt uppvilning i södra Portugal. Bortsett från det uppenbart trevliga med sådana resor så hinner man även läsa lite böcker. En sidvändare av rang om man gillar hårdrock (och, let's face it, vem gör inte det?) är Chuck Klostermans böcker "Fargo Rock City" och "Killing Yourself to Live". Chucken är journalist och tidigare skribent på Spin och NY Times. Med en träffsäkerhet man - tyvärr - sällan förknippar med hårdrockare går han igenom varför '80-talets glammiga "hår-metal" är undervärderad och skjuter hem sina poänger med en precision värdig OS-truppen i skidskytte.
Man behöver inte ens ha en historia med hårdrock för att älska hans betraktelser. Om man fick ut ett endaste dugg av t.ex. Filip & Fredriks Nötcreme-bok har man en ny kärlek att upptäcka här. se så, var är amazon.com?