vådan av coverband

jag kan plötsligt föreställa mig hur det känns att ha sex med en prostituerad. Efter att ha just kommit hem från en spelning med ett coverband som gör ALLT för att efterlikna orginalet (vi talar scenkostymer identiska, showen plankad och t.om mellansnack och ljud från gitarrstämmande mm), och man borde väl vara glad. Men, nej, det är man inte. Man (ok, jag) älskar orginalbandet - i det här fallet Genesis. Ja, jag vet. - och förväntar sig att bli bortblåst, men precis det som gör att jag älskar bandet fattas ikväll. Och fattas, inser jag, från alla coverband. Det är pudelns kärna. Själen i musiken. Jag vet att jag sparkar in öppna dörrar och lyckas bara halvdant klä känslan (eller avsaknaden av densamma) i ord. Men, jag kan som sagt föreställa mig att det är ungefär som min öppningsrad - akten i sig är bra, man vet att man gillar det, men man får inte ut något av det för känslan är inte på plats.

Skönt. Slipper man dö nyfiken.